Redan som liten kattunge så visade jag Tessan att på mattan framför köksbänken där fick hon klösa hur mycket hon ville. Så belönade jag henne med lite kattgodis eller en matbit, för det har jag hört att man ska göra. Och hon klöste länge och ordentligt och fick sin belöning. Konstigt nog fortsatte hon att vässa klorna på andra ställen också, mattan blev bara en bonus.
Först när hon skulle opereras och jag blev tillsagd att ta bort hennes mat kvällen innan så begrep jag hur hon hade uppfattat mattan. Hon väckte mig stup i kvarten och sprang till mattan och klöste och klöste. Det var hennes sätt att säga att hon inte hade någon mat. Hon tigger genom att klösa på mattan och inte genom att jama.
Härom dagen fick jag en idé om att hon inte fick ta kattgodiset innan jag sade varsågod. Hon skulle alltså sitta still och vänta. Jag sa: "Nej, stopp, först måste jag säga varsågod." Och så väntade jag ett tag och sa: "Varsågod." Då fick hon ta godiset. Vi tränade några gånger.
Dagen därpå räckte jag fram godiset. Katten satt och väntade. Jag sa: Varsågod! Ingenting hände. Ville hon inte ha godiset? Jag sa varsågod en gång till, då nöp hon godiset direkt. Hon kan räkna, och hon har missförstått mig igen och tror att jag måste säga varsågod två gånger.
Jag ska inte försöka dressera katten längre, hon får dressera mig i fortsättningen, det blir nog bäst så.
