Det blev inte riktigt som vi tänkt oss ...

Redan andra natten blev dottern magsjuk och fick hög feber. Doktor tillkallades av Vings personal på plats i Hurghada (de har 24-timmars service och är helt underbara!). Läkaren bestämde att här var det sjukhusvård som gällde och tillkallade en bil som körde oss till Red Sea Hospital.


Dotterns tvådagars resa till Kairo gick om intet. Väntrummen på sjukhuset gjorde mig lite orolig, det var nergånget och väldigt smutsigt. En av vingvärdarna ringde oss på sjukhuset och undrade hur det gick och försäkrade att dottern skulle få bra vård, det var det bästa sjukhuset, sa hon. Efter en lång väntan medan sjukhuset kollade upp dotterns försäkring fick vi äntligen ett rum som jag misstänker endast används för turister. Här var renare, två moderna sängar (höj- och sänkbar huvud- och fotända), tjock rosa filt som verkade alldeles ny, egen toalett och TV. Dessutom fick vi ett fax från Sos International där man meddelade att om vi undrade över något så kunde vi kontakta dem och deras läkare konferera med sjukhusets.

Det var svårt att kommunicera eftersom systrarna bara kunde ett par ord engelska. Dottern fick antibiotika och dropp. När klockan närmade sig sex på kvällen beslöt jag mig för att försöka få prata med en läkare. Jag visste ju inte om dottern skulle bli kvar över natten. Så jag försökte mig på teckenspråk med de två kvinnor som fanns vid ett skrivbord i korridoren. Det blev ganska dråpligt. Ordet doctor förstod de, men försökte samtidigt förklara något för mig genom att säga: brain och peka på huvudet. Jag fick en fnissattack och försökte förklara att någon hjärnkirurg behövde jag inte, jag behövde bara få veta hur länge dottern skulle ligga kvar. De ringde efter en läkare och jag fick veta att de skulle behålla henne över natten.


Jag beslöt att åka tillbaka till hotellet. Utanför stod en taxi och helt enligt Vings instruktioner kom vi överens om priset 20 EGP i förväg. Jag hoppade in i taxin som kördes av en ung chaufför. Plötsligt stannade han och ropade något och ytterligare två killar hoppade in i taxin och chauffören rivstartade. Nu blev jag riktigt orolig. Efter att ha kört omkring med mig i 45 minuter (det är ca 15 min mellan hotell och sjukhus), fram och tillbaka på bakgator och huvudgata, under högljutt tjattrande och hojtande blev jag äntligen avsläppt vid hotellet. Men nu gällde inte 20 EGP längre, de skulle ha 20 EGP var och en. Jag var ordentligt uppskrämd och slängde åt dem 50 och kastade mig ut ur taxin. Aldrig mer taxi i Egypten för mig, i alla fall inte ensam.


Dottern bokade om Kairoresan till veckan efter, men då blev den inställd på grund av för få deltagande.

Hemresan blev en pina. Jag vaknade med migrän dagen innan vi skulle åka. Dottern kollade med Ving om det fanns något sätt att smidigt ta sig förbi de långa och långsamma köerna till alla passkontroller på flygplatsen. Det fanns det – rullstol! Jag skjutsades runt i ilfart till incheckning, tre passkontroller där jag fick gå före alla andra. Vi var igenom på nolltid. Flyget var en timme försenat och nu hade vi 3 timmars väntetid. Dottern hittade ett lugnt hörn där jag kunde lägga mig och hon satt i rullstolen och läste. När ombordstigningen skulle börja kom en egyptier och hämtade oss och sa att vi skulle köras till liften. Men där gick gränsen för mig. Jag kommer inte att åka lift upp i ett flygplan så länge jag kan gå. Jag fick gå före till bussen som körde ut till flyget. Väl ombord fick vi ytterligare väntetid på 1 timme eftersom planet måste vänta på svenska resenärer som vägrats inresa i Egypten. Det är viktigt att passet är giltigt 6 månader efter avresa annars vägrar Egypten att ta emot.


När vi äntligen var uppe i luften ordnade flygpersonalen så att jag fick en egen ”bänk” bestående av tre säten, där jag kunde vila hela flygresan. Ett stort tack till Vings personal och personalen ombord på Thomas Cook Airlines.


Väl hemma på Landvetter mötte svärsonen upp och dottern fick veta att de hade haft inbrott. Alla hennes guldsmycken var stulna, sonens iPhone borta plus att de tömt hans spargris (men glömt pengarna på sängen). Guldpriset är högt nu och alla dessa uppköpare har ingen aning om eller bryr sig om ifall de köper stöldgods eller inte.

Det här är dotterns minne efter sin farmor, jag tror att hon sörjer den mest, den hade stort affektionsvärde för henne men är troligen redan nedsmält till en anonym klump.