Val in absurdum

Är det bara jag som är trött på att välja? Man ska välja elbolag och kolla hit och dit, jag har aldrig ens förstått elräkningen. Det enda jag förstår av den är att den minsta kostnaden är själva elen, resten är nätavgifter, skatter m.m.


Och så det här med telefoner och abonnemang. Det är ju en djungel. Det är ju inte så att de olika teleoperatörerna specificerar kostnaderna på samma sätt, å nej då skulle det ju bli alldeles för enkelt för dig och mig att jämföra. Så tar man då gud i hågen och väljer och hoppas att abonnemanget också fungerar ute i sommarstugen, för säker det kan man aldrig vara med dagens teknik.


En annan djungel är TV-utbudet. Inte ens TV-operatörerna verkar ha koll på vad som fungerar hos mig. Jag beställde av en försäljare som kom hem till mig och demonstrerade. Gissa om jag blev förvånad när jag skulle ställa in kanalerna några veckor senare. Jag kontaktade bolaget och fick till svar: Sänd tillbaka alltihop, vi har lagt om teknik, du kommer inte att få alla kanaler du betalar för. Tablå. Nu lär det dröja till nästa försök.


Ibland drömmer jag om det gamla televerket, vars operatörer såg nästan ut som militärer, som kom och drog in en ledning och vips hade man en fungerande telefon. Och förresten, vart tog posten vägen? Än hittar man den hos Ica, i nästa stund finns den på en bensinmack. De gula postlådorna finns på några få utvalda ställen.

De som är unga i dag kommer att behöva se över sina pensionsval ordentligt eftersom fonderna utgör en större del av deras pension. Några få kommer säkert att lyckas över förväntan, men alla de andra då?


Hur blir det med försäkringskassan? Är det tänkt att vi i framtiden ska ta privata försäkringar? Det går ju bra för dem som har jobb och hälsa, men de andra?


Vi är nu i ett samhälle där var och en är sig själv närmast och där egoismen och framåtandan kommer att vara det enda gångbara.

Ovälkommen besökare

Så kom han då igen, min värsta ovän. Inga lås verkar hålla honom utanför, han slinker in när jag minst anar det. Det var bara knappt två veckor sedan han hälsade på sist, herr Migrän. Han är en våldsam man och han däckar mig omgående.

Vi för en jämn kamp om min livsgnista, och det är svårt att säga vem som slutligen kommer att avgå med segern!

Här är det öken

Skumpande i en Jeep åkte vi ut i öknen, försedda med vattenflaskor. Jag hade förväntat mig sanddyner, men här var det stenigt och hårt. Direkt vi kom ut i öknen blev vi alldeles torra i munnen. Den torra luften fick oss att känna en enorm törst, det hjälpte bara en liten stund att ta en klunk vatten.
Efter ungefär en timme kom vi fram till beduinbyn, som är målet för dessa utflykter.

De här människorna är med tillstånd bofasta, men är inte registrerade, har inga medborgerliga rättigheter, är analfabeter och visas upp för turisterna för pengar. Det ger lite dålig smak i munnen. Jag förstår inte hur någon kan leva i detta karga ökenlandskap. Beduinerna bjuder på kamelritt, det kostar inget, men de tar gärna emot dricks. Jag skulle tro att det är utflyktsarrangörerna som tjänar mest pengar.

Barnen lekte med vad som fanns till hands, en plastflaska i snöre fick vara bil, en rostig tunna med vassa kanter skulle nog de flesta svenska mammor varna för.
Beduinerna har problem med inavel, de bor så isolerade, barn föds med missbildningar. Många barn dör i tidig ålder av skorpion- eller ormbett.

Här bakar en beduinkvinna bröd som sedan gräddas i en ugn byggd av stenar och som värms upp av kamelbajs. Hon rullar brödet på en pinne, och kakan blir tunnare och tunnare.

Vävda bonader är en inkomstkälla. De säljs till turisterna. I vår grupp var det bara en som köpte en vävd väska till sin lilla dotter. Jag kan inget om vävning, det kommer ni att märka när jag försöker beskriva hur de gör när de väver. De har inte en vävstol där den som sitter och väver trampar trådarna så att de korsas för varje varv. Nej, en kvinna sitter under och utför det arbetet, den andra för skytteln fram och tillbaka. Varpen (eller vad den nu heter) rullas inte upp utan sträcks en lång bit utanför tältet.

Sedan kördes vi tillbaka mot Hurghada, men stannade på vägen för att invänta solnedgången. Den skulle vara så vacker här ute, sas det.

Pyttsan! Sverige har mycket vackrare solnedgånger. Här var det nästan inga färger alls, bara lite gult sken, "mycket väsen för ingenting".

Är det någon som vill ha en katt?

Jag har precis städat badrummet. Nästa gång jag kommer in möts jag av det här:

Tur att det inte var mera papper kvar på rullen. Tessan börjar bli rastlös och hitta på nya hyss. Suck!

Hon var på landet och fick springa ute de två veckor jag var i Egypten och när hon kom hem så sov hon i två dygn, alldeles utmattad. Hon är helt klart en kisse som vill bo på landet, innekatt tycker hon är blähä!

Under ytan

Varken dottern eller jag kände för att snorkla, så vi beslöt att åka ut med en av de glasbottnade båtarna för att titta på korallrev och fiskar i Röda Havet.

Så fort vi kom ut till revet så fick vi gå ner i båten. Där var det mörkt, och genom glaset kunde vi se fiskar i mängd och fantastiska korallformationer. Båten gungade, så mitt försök att fotografera blev inte så bra, båten rörde sig ju hela tiden.

Dottern gjorde också några försök att fota, men gav snart upp. Det var intressant att se fisklivet utan att själv behöva bli blöt, det var inte så varmt i havet ännu. Fiskstimmen kom och gick, ibland hade vi bara koraller utanför rutan ibland kryllade det av fisk. Det kändes som om båten gick alldeles för nära revet, men det var nog en optisk synvilla, tror jag. Innan vi gick ut med båten frågade en kvinna om vi skulle flytvästar på oss. Den engelsktalande guiden skrattade: "Det behövs inte, de här båtarna är jättesäkra!" För att inte skrämma upp kvinnan så höll jag tyst. Ett par dagar innan vi åkte till Hurghada hade jag läst i tidningen om att en av båtarna gick för nära revet och glasrutan sprack. En tysk familj drunknade.

Vår utflykt gick utan missöden och det var oerhört intressant att sitta och titta på den artrikedom av fiskar som höll till vid revet.

Skrivkramp?

Nej, det har jag inte. Jag skriver ibland så att fingrarna blöder. För ett bra tag sedan skrev jag om att jag stod på väntelistan på biblioteket för att läsa Felicia Feldts bok Felicia försvann, där hon skriver om sin uppväxt och om sin välkända mamma Anna Wahlgren.

I går hämtade jag den på biblioteket. Den går snabbt att läsa och jag har skrivit om den på min bokblogg:

http://sladdertackansbokhorna.blogspot.se/2012/03/felicia-forsvann-felicia-feldt.html

Jag har prövar också att blogga och recensera på LitteraturMagazinet och just nu ger de mig en liten puff på facebook. Titta gärna in och ge mig ett litet gillande! Då blir jag jätteglad!

http://www.facebook.com/LitteraturMagazinet

Hotellet var riktigt lyxigt

Vår hotell i Hurghada var över förväntan. Stort fint rum och badrum, rent och snyggt. Kylskåp, TV med många kanaler och flera filmkanaler på engelska, hårtork i badrummet. 

Vi var dock lite ovana med att all hotellpersonal var av manligt kön. De var dessutom många, men med tanke på att deras lön till största delen baserades på dricks, så förstår jag uppmärksamheten de visade, trots att det tog tid att vänja sig.

Det fanns två poolområden, men bara en uppvärmd pool. Den kalla poolen var det inte många som gick ner i frivilligt. Man måste ha rätt ”pusteteknikk”, som en tuff norska sa. Två kissemissar bodde på området, en vid varje poolområde och restaurang. De var inte påflugna utan väntade snällt på att turisterna skulle råka ge dem en godbit. De var välgödda. Den kisse som bodde i vårt poolområde hade en svart nos, hon såg ut som hon hade mustasch och jag tyckte hon påminde lite om Hitler.


Maten var god och riklig, vi hade tre restauranger att välja på med vår halvpension och den stora bufférestaurangen var riktigt, riktigt bra. Här fanns asiatiskt, italienskt, vegetariskt, sallader, frukt och fantastiska efterrätter och bakelser. Det tog tid att vänja sig vid kyparen som hela tiden passade på att skjuta in stolen när jag hämtat mat. Jag gillar att hämta lite mat i taget och försökte smyga tillbaka till bordet osedd, men jag vet inte var han kom ifrån. Plötslig sköt någon in stolen när jag skulle sätta mig. Frukosten var också en höjdare!

Så om vi bara hade haft gudarna på vår sida så hade vi fått en riktigt trevlig och avkopplande semester.