är titeln på boken som Felicia Feldt skrivit om sin barndom och sin mamma Anna Wahlgren. Jag har inte läst boken, men förstår att av debatten att den inte är smickrande för hennes mor. Jag tittade på Adlibris i dag och såg att den var slutsåld. Tydligen går den bra och inbringar kulor.
Jag kan inte låta bli att undra varför det är viktigt för Felicia att skriva denna bok? Och varför göra det så länge mamman är i livet? Är det pengarna? Kanske ursäktar hon sig med att det finns andra som gjort samma sak när en förälder är välkänd.
Hur många har haft en perfekt barndom? Och hur många har inte någon gång i livet, kanske när ens eget liv inte gått på räls, försökt hitta någon att skylla på. En eller båda föräldrarna skuldbeläggs. Senare i livet kanske allt omvärderas? Vem vet?
Vad jag vet med säkerhet är att barn i en syskonskara uppfattar sin barndom på helt olika sätt och att något som inte berör den ena kanske sitter som en tagg i hjärtat på den andra. Vi är alla olika, miljö och uppfostran är bara faktorer som påverkar, men som inte är helt livsavgörande. Vi göra alla våra egna val i livet.
Jag tror inte den perfekta föräldern existerar, vi tror att vi gör rätt, men vi kan bara göra vårt bästa.
Jag har inte läst Barnaboken av Anna Wahlgren och lär inte göra det heller, däremot tror jag att det är bra att hennes metoder för barnuppfostran debatteras. Å andra sidan tror jag inte att någon känner sig så vilsen i föräldrarollen att man köper Anna Walgrens metoder rakt av. Jag tror att de flesta sållar och tar till sig det som passar dem.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att låna Felicias bok på biblioteket för att se om den är så förödmjukande för hennes mor som antyds i debatten.
15 kommentarer:
Jag läser så sällan. Stickningen är bättre. Kram
Så klokt och bra skrivet. Håller med.
Det ska bli intressant att se vad du tycker om boken. Det finns en anledning till att religioner talar om att man ska förlåta och försonas. Synd bara att alla inte kan det fast jag antar att har man växt upp med en egotrippad mamma så blir man stukad och kan heller inte vara vuxen och försonande själv.
Jag har inte läst den och kommer inte heller att göra det...men det är ju så att alla uppfattar just sin barndom på sitt sätt och hennes uppfattning delas ju inte av hennes syskon. kramiz
Det är precis som om man ser på en film. Några tycker inte alls filmen var bra och andra fullkomligt älskar den.
Om man har något att skriva om och tycker det är roligt att skriva ska man nog göra det.
Verkar en bra bok!
Men nu måste jag fortsätta läsa mina böcker klart, är såååå spännande :)
Kramen♥
Jag är en Felicia. En halv dotter som skrev ett manus efter mormors död. Förstår hur du tänker men jag kan även förstå henne. Är man tillräckligt vingklippt måste det ut någonstans. Att skriva är fenomenalt i det syftet. Jag skickade in det och fick svar av flera med goda omdömen. Dom ville att jag skulle fila på språket. Har jag gjort det? Nej det räckte för mig att skriva den men om dom sagt jag så hade den varit på marknaden. Ibland så är det så att man har inget att förlora med en del att vinna för sin egen skull. Precis som dig så ska jag läsa den men vid rätt tillfälle. Finns en risk att den river upp gamla sår och det vill jag inte.
Kram
Anna Wahlgren höjds väl till skyarna när hon kom med sin bok. Har aldrig läst den å fattar inte heller varför folk gjorde det. Varför skulle hon ha mer erfarenhet än många andra föräldrar bara för hon hade många barn med många män. Nä hennes egna barns liv kanske inte var så trevligt.
Ha en fin helg/kramen
Den boken skulle jag också vilja få tid att läsa. Precis som du skriver så tror jag att man ovärderar sin uppväxt, i allafall när man själv får barn. Då som först förstod jag varför mina föräldrar hade handlat på ett vis sätt under min uppväxt.
Godmorgon i stugan denna fredag! Kramiz
jag har inte heller läst den, men barnaboken tar man ju saker man tycker är bra och man behöver, kram biggan
Jag har ingen aning om hur Anna Wahlgrens barn har varit bemötta och hur deras barndom sett ut, men jag vet att jag alltid har tyckt att hon under intervjuer och debatter har haft lite underliga åsikter om barnuppfostran. Kanske är jag yrkesskadad som läst en del forskning om just barn i mitt yrke.. Kram
Det tycks ha gått mode i att skylla sina egna misstag på sina föräldrar. Då slipper man ta ansvar för sitt eget liv, om det inte blir som man hoppats.
Jag hade en barndom med skiljda föräldrar och flera olika fosterföräldrar Vi är fem syskon, och jag är yngst.Mina föräldrar missbrukade alkohol, av olika anledningar, och vi barn har inte heller haft en lätt resa. Men jag skulle aldrig komma på tanken att skylla på mina föräldrar, för de misstag som jag gjort i livet Jag är säker på att de gjorde så gott de kunde, med de möjligheter som stod till buds. Jag har heller inte hört någon av mina syskon skyllt något på dem.
Men en del människor måste ha någon att slå på när deras eget liv går överstyr, och de mår psykiskt dåligt. De kan inte erkänna att de själva har gjort fel, och den som är närmast att slå på, är sin egen mamma.
Jag har inte läst någon av böckerna, så det här är rent allmänt.
De som gör det mår själva väldigt dåligt och förstår inte varför, men det måste bero på någon annan, tänker de, sen tror jag att de själva läser såna böcker, och i deras förvirrade hjärna, tar de till sig det, och lever sig in i dennes liv, och tror då att det måste vara "därför som jag inte lyckas med mitt liv. Det är därför som jag mår dåligt!" Hjärnan kan inte skilja på fantasi och verklighet. Tänker man en tanke tillräckligt ofta då blir det till en sanning till slut. Ofta ser de sig själva som ofelbara. I botten kan det ligga en psykiatrisk obehandlad sjukdom, som ADHD tex
Har sett och upplevt detta på nära håll, och det är väldigt tragiskt när det blir så.
Lade in ett avsnitt i min blogg om samma sak för någon vecka sen...
Ett kan jag säga.
AW är inte lätt att tas med, som skribent vet jag att hon gärna angriper den som på något sätt har annan åsikt. Hon vill bara rosas. Jag har Barnaboken - och har läst mer som AW skrivit. Nu är hon så arg så att hon antagligen smäller av.
Det finns givetvis många sanna ord i Felicias bok.
Jag har aldrig gillat Anna Wahlgren, tyckt hon är obehaglig som person, hur barnen upplevt henne...ja det är väl deras sak. skriver hon en bok så får hon väl ta att nån av dom gör tillbaka...
Skicka en kommentar