Bongoklubbens stafettpinne

har jag fått av Stattinskan och visst måste jag ha gjort bort mig ordentligt många gången, men som tur är så är jag utrustad med ett manligt selektivt minne så sådana tillfällen faller lätt i glömska. Men här är ett minne som bitit sig fast. Kanske var det ínte jag som gjorde bort mig mest, men det var i alla fall jag som blev mest generad. Det är länge sedan, dottern var fyra år, jag var 28 och jobbade inom den grafiska branschen som då stod inför ett teknikskifte.

Det var tidigt på kvällen och jag stod i duschen efter att ha jobbat i trädgården och som barn ofta är så får ju inte mamma vare sig låsa eller stänga dörren till toan. Jag hörde att det ringde på dörren och att någon kom in och sa något till min dotter och i nästa ögonblick rycks dörren till toaletten/duschen upp av min granne som rusar in alldeles begeistrad.

Han har fått en idé: "Jag ska starta eget företag! Vill du vara med? Vi - du och jag - ska bli agenter för xxx sättmaskiner i Sverige, installera och utbilda tryckerier." Han bubblar på säkert i fem, tio minuter utan att upptäcka att jag står där stel som en pinne utan en tråd på kroppen. Så rycker jag till mig en handduk och han vaknar upp.

Oj, förlåt, säger han och störtar ut. Jag tar en titt i spegeln och tänker att mina väninnor pratar om sexuella trakasserier, men jag kan stå spritt språngande naken framför en kille utan att han ens märker det.

Killen bodde i ett radhus som var spegelvänt. Dörren på den sidan hallen i hans hus gick till arbetsrummet, så misstaget var förståeligt.

Å nej, jag gick inte med i företaget, vilket var dumt. Men jag var ganska räddhågad på den tiden, hade stora lån och behövde en stadig inkomst.

Härmed lämnar jag med varm hand över Bongoklubbens stafettpinne till Syster Yster