Julbelysningen tändes

I går tändes julbelysningen i Borås city. Scoterna tågade med facklor och Hemvärnets musikkår spelade.

Evenemanget startade redan 15.30 när skymningen började falla. Vi tågade från Turistbyrån till torget där granen tändes och julbelysningen i träden som omger torget.

Gatukonstnären Shai Dahan, som målat väggen med dalahästaren och nu målar Borås egen United Buddy Bear, höll en kort tal. Borås björn ska sedan stå vid Turistbyrån. Det finns målade små björnar att köpa eller helt omålade om man själv vill måla.

Sedan tågade vi vidare till stadsparken där träden tändes och alla fick glögg och pepparkaka. Borås är en liten stad och strax efter 16.00 var allt klart. Stan var full av folk, men affärerna stängde överraskande kl. 16.00. Jag hade trott att de skulle hålla kvällsöppet, eller i alla fall till 18.00, en sådan här kväll. Det var inte bara jag som blev överraskad.

Tyvärr lyckas jag inte få upp några fler bilder, jag har en känsla av att jag måste byta bloggplattform igen. Trots att jag raderat massor av inlägg med bilder är mitt bildutrymme fullt och att få mer innebär en prenumerationsavgift varje månad. Sådant avskyr jag! Ska jag betala ska det vara en engångsavgift, inte något som dras från mitt konto varje månad och sedan inte går att få stopp på om jag så skulle vilja.

Droppen dripp och droppen drapp

Jag får fnatt. Tre gånger per dag ska det droppas i ögat (egentligen sex gånger, men det ska bara vara fem minuter mellan de olika sorterna). Jag har min telefon för att påminna mig och varenda gång den tjuter så tänker jag: Nej, inte nu igen! För det är inte lätt det där att träffa rätt: inte skaka på handen, inte ha flaskan för nära, sikta ordentligt. I början gick det riktigt bra, jag var så stolt över mig själv, men nu börjar jag tydligen slarva. Rätt som det är så missar jag.

Droppar gör det ute också. Någon gång borde väl molnen ta slut och allt vatten hamnat där det ska, eller hur? Inte verkar det hjälpa att dansa soldansen heller.

Nej, nu måste jag ha några droppar earl grey!

Korthuset rasar?

Vi har väl alla någon gång byggt ett korthus, sakta och försiktigt lagt det ena kortet till det andra - och så kommer någon in och blåser bort alltihop.

Jag hoppas nu att just det här korthuset rasar ihop fullständigt med alla sina fula kort för att aldrig mera uppstå!

"Sanningen kommer alltid fram" sade Almqvist (SD) profetiskt när bråket pågick:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/

Starroperation - en riktig rysare

Jag trodde jag blivit blind på mitt opererade öga! Direkt efter operationen såg jag genom ett suddigt rosaskimmer, och det följde precis det som stod i informationsfoldern jag fått på förhand:

”Operationsdagen och dagen efter kan synen ibland vara lite disig. Det första dygnet ses ofta ett rosablått skimmer framför ögat och ibland ses som en liten tunn skugga utåt i synfältet några veckor.”

Dag ett (tidig måndag morgon). Jag var lite trött efter operationen så jag gick och lade mig och sov ett par timmar kl. 09.00 när jag kom hem. Jag vaknade upp och såg då bara ett mörkblått fält med mitt opererade öga. Först ringde jag till en väninna som gjort operationen för ett år sedan. Hon uppmanade mig att direkt ringa till sjukhuset. Ringde till ögonkliniken alldeles skräckslagen. Om jag tittade mot solen kunde jag se ett ljusare fält, annars var det mörkt. Jag lugnades med att jag säkert fått ett svullnad på hornhinnan eftersom man använt laser, och en syster ringde mig på eftermiddagen. Då hade det blåa ljusnat och jag började urskilja olika större föremål som soffan, men bara för att jag visste att där står min soffa. Dottern följde mig till optiker som tog bort vänster glas i mina glasögon eftersom nu skulle ögat få läka i fred.

Dag två hade jag vad jag kallar ledsyn. Svårt att identifiera de föremål jag såg och höll på att drulla rakt ut framför en bil på övergångsstället. Jag kunde inte läsa med mitt oopererade öga, eftersom jag haft ganska dålig syn innan och varit tvungen att använda bägge ögonen för att läsningen skulle fungera.

Dag tre hade synen förbättrats något, jag såg genom en ganska tjock ljusblå dimma, men nu kunde jag identifiera större föremål.

Dag fyra, alltså i går, började jag se. Först såg jag saker på nära håll, sedan såg jag saker på längre håll, ögat flippade och flimrade och pulserade. Det var oerhört jobbigt och hjärnan blev uttröttad. Två gånger under dagen stupade jag i säng och sov ett par timmar alldeles utmattad.

Dag fem är fredag och jag kan se på långt håll, visserligen är allting för blått fortfarande, men jag är på gång!

Jag önskar bara att informationsbroschyren inte var så odelat politiv. Jag blev ju livrädd!

Att skriva det här är anstängande och jag klarar nog inte att besöka era bloggar ännu.

Rättsröta

Jag blir så upprörd så att jag hoppar på stolen!

Många av er kommer säkert ihåg historien. Men jag som kom till Sverige i slutet på 60-talet fick då EN enda gång höra talas om Olle Möller. Vi var ett gäng som satt och diskuterade Sveriges straffsatser, som ansågs av många vara alldeles för låga. Tänk bara på Olle Möller, var det någon som sa, han kom ut efter knappt 10 år bara för att kunna begå nya mord. Vem är Olle Möller, frågade jag, och de andra såg på mig som jag kom från annan planet. Sveriges bestialiska barnamördare, svarade någon.

Nu när jag såg en bok om Olle Möller beslöt jag mig för att den måste jag läsa. Och det är en mörk historia, mycket svårsmält, men på ett helt annat sätt än den slutsats som drogs i nämnda diskussion.

Jag läser boken "Mördaren i folkhemmet" av advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson. Det är en helt horribel historia och känslorna tar överhanden. Jag förfäras och hoppas att jag aldrig själv eller någon närstående råkar ut för "rättvisans klor" och tidningarnas skriverier.